Hjärnkontoret-Beppe berättar om sitt kall
Hjärnkontorets nya programledare Benjamin ”Beppe” Singer berättar om sina tankar och känslor kring programmets kanonstart nu i höst.
”Hej på er!
Det har nu gått drygt fem veckor sedan vi sände första avsnittet av Hjärnkontoret för denna säsong. Tittarsiffrorna har varit helt otroliga och det är helt fantastiskt roligt för mig som aldrig jobbat som programledare förut. Oavsett vad man än jobbar med är det viktigt att få någon slags feedback på hur man utför sitt jobb och jag känner mig stolt och lycklig över att det är så många av er som uppskattar programmet.
Jag har ett kall, ett ”mission”, med det här programledarjobbet. När jag själv gick i skolan hade jag det väldigt svårt att sitta still i skolbänken och ta till mig det som lärarna försökte förmedla. Detta har resulterat i att jag under många år haft ett kunskapsmässigt mindervärdeskomplex.
Mitt värsta ämne var matte. Jag vågade aldrig räcka upp handen på lektionerna, dels för att jag var rädd för att svara fel och dels för att jag inte fick den uppmuntran från mina lärare som säkerligen misstog min oro för ignorans. Jag misslyckades totalt med matten under gymnasieåren och gick ut med väldigt dåliga slutbetyg. Jag bestämde mig för att röra mig så långt bort från matematiken därefter och hamnade i restaurangbranschen. Men någonstans längst bak i huvudet fanns det ständigt något som påminde mig om att jag hade en ouppklarad dust med mina ”fiender” – algebra, geometri, statistik mm.
23 år gammal bestämde jag mig för att sätta mig på KOMVUX och en gång för alla sluta fred med min nemesis. Vår lärare var underbar, han såg oss för dem vi var och förstod att vi alla hade en historia att berätta och att detta genom åren påverkat oss och våra studieresultat. Det första provet med honom som vi gjorde fick jag ett G på och jag minns det än som om det vore igår – jag rusade hem med tårar i ögonen och skrek av glädje att jag klarat av ett matteprov.
Därefter gick det rakt uppåt, jag avklarade tre års mattestudier på ett år och fick ett MVG på den sista kursen. Sen kände jag mig modig nog att ta mig an något jag alltid drömt om – plugga kemi och bli brottsplats- undersökare som de coola männen och kvinnorna i CSI. Efter jag avslutat mina studier ville slumpen att jag skulle få jobb som lärare i kemi och matte! När jag äntligen lyckades behärska tekniken kring matematiken insåg jag att det inte lika mycket har med IQ att göra som med självförtroende och att våga fråga. Det såg jag som ett gyllene tillfälle att få hjälpa unga slippa gå igenom den ångestfyllda tid som så många upplever i onödan.
Att våga fråga är nyckeln till all kunskap i den värld vi lever i. Och det vågar man göra först när man känner sig bekväm med sig själv och den omgivning man befinner sig i. Vår uppgift som lärare/föräldrar/programledare är att försöka hjälpa de unga så gott det går med detta. INGEN elev/tittare får glömmas bort, även de som sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Jag vet att detta låter som en utopi i undervisningssammanhang – men man måste ju sträva! På mina kemilektioner exempelvis gick jag aldrig in i förhoppning att göra kemister av mina elever. Vi hade en bestämd ”dagordning” att följa, en kursplan att hålla oss till men fokus på lektionen låg på att skapa en trevlig stämning där alla känner sig trygga, lugna och underhållna.
Detta får jag fortsätta med nu, fast i ett mycket större klassrum. Jag är oerhört tacksam och ödmjuk inför denna uppgift och hoppas att jag kan inspirera unga att våga vara sig själva och ta reda på saker.
Så knyt era nävar och säg:
VÅGA FRÅGA!”
/Beppe
Se Hjärnkontoret i Barnkanalen tisdagar klockan 18.45.
